Krångede-döviken

 

 
                              

                                                     

                      
                                                                                                                                                                                              Flottaren

Att vara flottare innebar att ha ett hårt arbete till låg lön, långt in på 1900-talet. De var helt i händerna på arbetsgivarna och hade dåliga arbetsvillkor med oreglerad arbetstid. De hade ingen fackförening som stödde dem. Arbetet var säsongsbetonat och utfördes på sommarhalvåret. Under vintertid arbetade många i skogen för att försörja sig. Flottare rekryterades till en början bland torpare och småbönder som säsongsarbetare. Vid de större älvarna kunde man försörja sig på heltid med flottnings- och skogsarbete. Jordbruket blev då en bisyssla. Många flottare började sin yrkesbana som flottare vid 15-års ålder. Det fanns ingen åldergräns uppåt. Erfarenhet värderades högt. Arbetet var som mest intensivt före vattenregleringarnas tid. Flottarens lön var fram till 1920-talet baserad på ackord. Man övergick sedan till timlön. Skillnad gjordes bland de olika grupperna inom flottarkåren. Man fick betalt direkt i handen av faktorn.

Flottarna fick en fackförening 1918 då Skogs- och Flottningsarbetarförbundet bildades i Sollefteå.
Livet som flottare var riskfyllt. Det inträffade dock få dödsolyckor. Däremot så var olyckor i sig vanliga under arbetets gång. Det var få flottare som var simkunniga. Det var först på 1960-talet som flytvästar började att användas bland flottarna. Flytvästarna var ändå inte speciellt populära. Drunkningsolyckor har minskat allt efter tid i flottarkåren. Detta p.g.a. att lossningen av brötar i forsarna hela tiden har minskat. Yrkessjukdomar kunde vara värk och ischias orsakade av blöta kläder och lägerliv när man sov ute. Förutom detta kan man säga att livet som flottare var rätt hälsosamt. Arbetet var omväxlande och kroppen fick allsidig träning. Mygg och knott kunde vara besvärligt. Beckoljan ansågs som effektiv mot dessa insekter.
Att arbeta som flottare innebar också att man hade ett kort och hektiskt säsongsarbete. Vår- och fjällfloden användes för transporten av virket. Man hade tiden fram till den sena sommaren på sig. Då blev vattenståndet oftast för lågt för flottning. Om älven inte var reglerad var man helt beroende av väder och vind. Det innebar i sin tur att arbetstiderna blev oregelbundna. Om vattenståndet var högt blev arbetstempot detsamma. Om det var för lågt kunde det bildas riskfyllda timmerbrötar som var svåra att lösa upp.
Arbetet kunde vara slitsamt men det var också fritt och omväxlande. Många i branschen tyckte att den bästa tiden som flottare var under 1940-1960-talet. Arbetsförhållandena blev förbättrade när man fick bättre bostäder, arbetskläder och gummistövlar och inte behövde vara ständigt blöt om fötterna. Före gummistövelns tid använde man hellre skohö än strumpor. Höet var lättare att torka än strumpor. Kängorna värmdes in med tjära för att stå emot vattnet. Flottarna fick ändå ständigt gå omkring i blöta kängor vilket kunde göra att de drabbades av reumatism. Det fanns inga speciella kläder för flottare. Slokhatten var ändå symbolen för flottaryrket. Oljeställen ersatte hatten från 1920-talet. På fötterna hade flottaren kängskostövlar (s.k. näbbkängor). På 1920-talet kom gummistöveln, en stor innovation för flottarkåren. Den gjorde flottarens arbetsdag mycket drägligare. I slutet av 1940-talet kom de långa uppdragbara stövlarna som gjorde att flottaren fick ett mycket bättre skydd mot det kalla vattnet. Blåställ och oljerockar ersatte den tunga vadmalsklädseln. Den klassiska slokhatten ersattes så småningom av bl.a. kepsen. Från 1960-talet höll flottningsföreningarna med arbetskläder, bl.a. långstövlar och regnkläder. Vid flottningsepokens slut på 1980-talet fanns ännu bättre kläder att använda, t.ex. fiberpälskläder och lättare regnställ.
Bostad åt flottaren under arbetspassen kunde vara ett problem. År 1919 stiftades en lag som sade att arbetsgivaren vid vissa fall skulle ordna med bostad åt de anställda. Kojor började att användas relativt sent under flottningsepoken, först in på 1920-talet. De varierade i storlek och kvalitet. I kojans mitt fanns en eldstad. De yngre stugorna var baracker med riktiga sängar till skillnad från de äldre kojorna som hade endast träbänkar att ligga på. Innan dess fick flottarna nöja sig med att sova under bar himmel under arbetssäsongen. Det fanns inga möjligheter att ta sig hem vid arbetsdagens slut. Därför fick flottaren ta med sig den mat han förbrukade under arbetsveckan. Den bestod för det mesta av fläsk, bröd, kaffe, socker och vetemjöl. I bästa fall även smör, ost och mese. Snus eller tobak var svårt att avvara och fanns ofta med i packningen. Kolbullar och sluring (hopkokat fläskflott, vetemjöl och vatten) var ständigt på menyn hos flottarna. Ibland kunde man köpa ägg och mjölk av någon bonde. Med andra ord var flottarens mathållning mycket ensidig. Längre fram i tiden kom konserver som underlättade och förbättrade mathållningen. Kocklag innebar också förbättrad mathållning. El och gasol i flottarkojorna gav ytterligare möjligheter till varierad mathållning.
Hygienfrågan var inte lätt att lösa. Dusch- och badmöjligheter har för det mesta bara funnits i samband med arbetet. m.a.o. regn och ofrivilliga dopp i älven. Toalett innebar att göra sina behov direkt i naturen.
Flottarhaken var det oumbärliga arbetsredskapet för flottaren. Den fanns i många olika modeller beroende på i vilket skede i flottningsprocessen den skulle användas. Två huvudsakliga typer av hake har funnits, draghake eller krokhake. Redskapet skulle vara ca tre meter lång, fjädrande och spänstigt. Flottaren använde den för att dra till sig och skjuta ifrån sig stockar, främst landkarlarna. Det var viktigt för flottaren att ha en vass hake och ett smidigt skaft till den. Det innebar att arbetet underlättades betydligt. Gran var det bästa virket för skaftet.

Haken har utformats olika från älv till älv, förmodligen beroende på den lokala traditionen. Brytkäppen, som var en två meter lång träkäpp, användes som bändverktyg när brötar hade uppstått. Yxa användes också i sammanhanget. Flottaren ägnade stor del av fritiden till att sköta sin utrustning. Det hårda arbetstempot gjorde att det blev tidiga kvällar. Gemenskapen var stor flottarna emellan när man delade bostad under arbetsveckan.

Under arbetsdagen var det lättast för flottarna att förflytta sig till fots. Innan cykeln var vanlig fick man ligga över ute i det fria. När cykeln kom kunde man förflytta sig flera mil om det var nödvändigt för att komma hem. Under 1940- och 1950-talen började man åka motorcykel och bil. Då kunde man åka hem efter arbetsdagens slut.

För att bli en riktig flottare skulle man göra "flottareden". Det innebar ett dopp i vattnet under det första året man arbetade som flottare. Ibland kunde det bli dans när flottarna kom till en större by. Dragspel var det vanligaste instrumentet. Det finns dock inte någon speciell flottarmusik.

I Sollefteå restes 1940 monumentet "Timmerflottare", skulpterat av Fredrik Frisendahl. Det kom till stånd genom en insamling i Ådalen till "Arbetets Ära" som ett minnesmärke över flottarnas insats för hela landets skogsindustriella utveckling. 

                                                                                Hem