|
Teckning
av
Görgen Norman
Krångede Folkets hus
byggdes genom en hel del frivilligt arbete. Ledaren för den tekniska
delen av byggnaden var J. Edvin Johansson. Han bodde hos oss och
hade en hel del nya ideer för hur vissa saker skulle utföras. En av
dessa var uppvämningen. För detta ändamål skulle en stor kamin
byggas in i ett litet rum under själva byggnaden. Kaminen och dess
rum var lokaliserade i utrymmet mitt under köket så att samma
skorsten eller fundament för densamma (köket och värmekaminen) kunde
användas. Från det lilla rummet med kaminen skulle den uppvärmda
luften ledas genom relativt stora kanaler (trummor) upp till den
stora salen i byggnaden. Här distribuerades sedan värmen (den
uppvärmda luften) ut genom längs väggarna placerade trummor
(kanaler) ur vilka den varma luften skulle flöda in i lokalen.
Problemet med det tilltänkta systemet var att ingen tänkt på att det
måste finnas en returkanal från den stora salen ner till rummet där
kaminen var placerad. Man eldade och eldade men ingen värme kom in i
salen. Hade en returledning för luften från lokalen satts in borde
systemet ha fungerat men utan denna fanns det ju ingen möjlighet för
den varma luften i kaminrummet att ta sig upp till den stora salen.
Detta var ett stort bakslag för projektet. En stor plåtkamin fick
anskaffas för att få lokalen någorlunda uppvärmd. Denna stora kamin
sattes in i salen på östra sidan och strax söder om ingångsdörren
till salen så att samma skorsten kunde utnyttjas.
För det tilltänkta värmesystemet hade kanske också en fläkt i
distributionssystemet hjälpt, fast det viktiga var givetvis att en
returledning (trumma) måste finnas. Ett annat problem med det
planerade systemet var att även om man fått in en returledning från
den stora salen kaminen måste ju ha förbränningsluft och den måste
tas utifrån och som systemet var uppsatt blandades denna luft med
den värme, som kaminen alstrade och på så sätt kraftigt minskade
verkningsgraden på "systemet" även ifall det hade fungerat. Detta
var dock saker och detaljer, som man alls inte funderade över.
|
Forsarna
1.
Forshuvudet
var namnet på det översta fallet, som har betydelsen
"den del av ett vattendrag där en fors börjar".
Ett stycke nedanför följde
2.
Lillsvedjeforsen. På norra stranden finns det vid platsen ett
område, som heter lillsvedjan. Det utgjorde före kraftverkets
tillkomst ett skogsbevuxet område.
3. Lillsvedjeforsen fanns vid norra stranden en klipphäll med namnet
våthällan. Den var ofta våt av stänket från forsen,stundom kallades
fallet för våthällsfallet men vanligast var
Sågfallet, den gamla
landsvägen passerade så nära att trafikanterna kunde bli duschade av
stänket. För länge sedan fanns här en såganläggning, gemensam för
hela byalaget.
Efter sågfallet kom man till det ståtligaste fallet
4.
Drakhällfallet, ofta kallat endast Drakhällan. Fallets namn är
onekligen ägnat att sätta fantasin i rörelse . Drakhällan var namn
på en klippa i fallet som låg vid nuvarande landsvägsbron. Klippan
var krönt med en tall och att i dess nedre del fanns ett hål, som
troddes vara ett tillhåll för drakar. Den sprängdes bort på
1880-talet,därför den var till hinders vid timmerflottningen.
Ett gott stycke nedanför Drakhällfallet följde det mäktiga
5.
Kvarnfallet. Namnet är givet efter den kvarn, som fanns vid
platsen före fallets utbyggnad.Den kallades Gammelkvarnen men var
inte i bruk sedan kvarnen i Ammer byggdes på 1890-talet.
Från Kvarnfallet övergick forsen i en svag krökning i
6.
Bågghålsfallet, det sista stora fallet bland Krångedeforsarna.
Det finns bestämda uppgifter att en norrman fallit i forsen vid
Bågghålsfallet någon gång under 1850- eller 1860-talet.Att falla i
forsen betydde i de flesta fall liktydigt med en säker död, och man
förstår att en sådan händelse inte glömdes så lätt, och ordet bågge
betydde just "norrman"
Hem |