Krångede-döviken

 

 
                         Folkets Hus

             

                       Teckning av Görgen Norman

  Krångede Folkets hus byggdes genom en hel del frivilligt arbete. Ledaren för den tekniska delen av byggnaden var J. Edvin Johansson. Han bodde hos oss och hade en hel del nya ideer för hur vissa saker skulle utföras. En av dessa var uppvämningen. För detta ändamål skulle en stor kamin byggas in i ett litet rum under själva byggnaden. Kaminen och dess rum var lokaliserade i utrymmet mitt under köket så att samma skorsten eller fundament för densamma (köket och värmekaminen) kunde användas. Från det lilla rummet med kaminen skulle den uppvärmda luften ledas genom relativt stora kanaler (trummor) upp till den stora salen i byggnaden. Här distribuerades sedan värmen (den uppvärmda luften) ut genom längs väggarna placerade trummor (kanaler) ur vilka den varma luften skulle flöda in i lokalen. Problemet med det tilltänkta systemet var att ingen tänkt på att det måste finnas en returkanal från den stora salen ner till rummet där kaminen var placerad. Man eldade och eldade men ingen värme kom in i salen. Hade en returledning för luften från lokalen satts in borde systemet ha fungerat men utan denna fanns det ju ingen möjlighet för den varma luften i kaminrummet att ta sig upp till den stora salen. Detta var ett stort bakslag för projektet. En stor plåtkamin fick anskaffas för att få lokalen någorlunda uppvärmd. Denna stora kamin sattes in i salen på östra sidan och strax söder om ingångsdörren till salen så att samma skorsten kunde utnyttjas.

För det tilltänkta värmesystemet hade kanske också en fläkt i distributionssystemet hjälpt, fast det viktiga var givetvis att en returledning (trumma) måste finnas. Ett annat problem med det planerade systemet var att även om man fått in en returledning från den stora salen kaminen måste ju ha förbränningsluft och den måste tas utifrån och som systemet var uppsatt blandades denna luft med den värme, som kaminen alstrade och på så sätt kraftigt minskade verkningsgraden på "systemet" även ifall det hade fungerat. Detta var dock saker och detaljer, som man alls inte funderade över.
 

Forsarna

1.
Forshuvudet var namnet på det översta fallet, som har betydelsen
"den del av ett vattendrag där en fors börjar".

Ett stycke nedanför följde
2.
Lillsvedjeforsen. På norra stranden finns det vid platsen ett område, som heter lillsvedjan. Det utgjorde före kraftverkets tillkomst ett skogsbevuxet område.

3. Lillsvedjeforsen fanns vid norra stranden en klipphäll med namnet våthällan. Den var ofta våt av stänket från forsen,stundom kallades fallet för våthällsfallet men vanligast va
r Sågfallet, den gamla landsvägen passerade så nära att trafikanterna kunde bli duschade av stänket. För länge sedan fanns här en såganläggning, gemensam för hela byalaget.

Efter sågfallet kom man till det ståtligaste fallet
4
. Drakhällfallet, ofta kallat endast Drakhällan. Fallets namn är onekligen ägnat att sätta fantasin i rörelse . Drakhällan var namn på en klippa i fallet som låg vid nuvarande landsvägsbron. Klippan var krönt med en tall och att i dess nedre del fanns ett hål, som troddes vara ett tillhåll för drakar. Den sprängdes bort på 1880-talet,därför den var till hinders vid timmerflottningen.

Ett gott stycke nedanför Drakhällfallet följde det mäktiga
5.
Kvarnfallet. Namnet är givet efter den kvarn, som fanns vid platsen före fallets utbyggnad.Den kallades Gammelkvarnen men var inte i bruk sedan kvarnen i Ammer byggdes på 1890-talet.

Från Kvarnfallet övergick forsen i en svag krökning i
6.
Bågghålsfallet, det sista stora fallet bland Krångedeforsarna. Det finns bestämda uppgifter att en norrman fallit i forsen vid Bågghålsfallet någon gång under 1850- eller 1860-talet.Att falla i forsen betydde i de flesta fall liktydigt med en säker död, och man förstår att en sådan händelse inte glömdes så lätt, och ordet bågge betydde just "norrman"

 

Hem